En sak som jag plötsligt inser är att av alla duktiga feministiska idéhistoriker jag känner arbetar en (Katarina Leppänen) på en idéhistorisk institution (UU). Och då är det en tidsbegränsad tjänst. Alla andra (Ulla Manns, SH; Ulrika Nilsson, SU; Pia Laskar, LiU; Erika Alm, UmU) arbetar på genusvetenskapliga avdelningar/institutioner runtom i landet. Liksom Eva Gothlin (GU) innan hon gick bort. (Jag hoppas innerligt att jag har glömt någon!) En uppenbar backlash inom idéhistorien i alla fall. Och så synd för idéhistorien som disciplin.
En annan sak som slog mig när jag läste följande stycke i Lena Gemzöez Feminism (2002)
På ett sätt är förhållandet mellan dessa unga kvinnor [som inte känner igen sig i en feministisk samhällssyn] och feminismen paradoxalt – det är just feminismens framgångar som har möjliggjort att unga kvinnor kan se rätten till ett berikande yrkesliv och rätten att bestämma över barnafödande som självklara.var hur parallell feminismens situation är med socialdemokratins/socialismens. Genom att göra rättvisa och jämställdhet till föremål för socialt ingenjörsskap snarare än idépolitik är allt över när det blivit tillräckligt bra för tillräckligt många. Rörelsen har gjort sitt jobb. Tack och hej. Och det skulle kanske inte i teorin vara hela världen. Om det inte var att orättvisan och ojämlikheten finns kvar för så många.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar